Tisdagen

En helt tjusig överglad kinesposerande Viktoria från siesta.Det var fina tider tänker jag sorgset och inser att det bara vara runt en och en halv vecka sen. Mitt, normalt rätt så fungerande, tidsbegrepp är på rymmen. Hittelön utlovas!


Just idag har vi bara ägnat åt oss repetitioner av både nittio-och femtiotalslåtar inför skolavslutningen och mycket motiverat En Riddares Historia-tittande . Sista dagarna i nian känns verkligen som slutet av någonting, kanske inte lika storslaget som en epok, men åtminstone en omvälvande period. De flesta av människorna som jag nu ser varje dag i slitna klassrum och bland lagomkvalitetig mat i bamba kommer antagligen inte ens vinka godmorgon på bussen om ett år eller två.

Jag vet inte om jag vill skratta eller gråta eller både och.

Om det vore möjligt någonstans, på något vänster, att spola tillbaka tiden, så skulle jag inte tveka länge. Det finns så mycket jag skulle kunnat göra bättre, eller i alla fall annorlunda. Så lång tid bortslösad på att må dåligt, en lucka i mitt liv på två hela år där mina sociala erfarenheter i bästa fall kan räknas som försumliga.

Rävlandaskolan, jag vet att det i mångas öron låter absurt, men du finns alltid någonstans i mitt hjärta.